Fallen

Sätter krokben för mig själv. Gång på gång på gång. För det tycker jag är kul, tydligen.

Jag vill bort från den här staden nu, fly, ni vet. Har ingen att resa med, så funderar på att åka själv. Men är det en bra idé? Det vet jag inget om. Förmodligen inte.

Saknar så många personer. På så olika sätt. Och sedan sätter jag krokben, för jag är medveten, att jag inte ska ge mig in på saker jag inte kan hantera. Men jag gör det ändå - gång på gång på gång.

Fallen, mest hela tiden.

En natt, igen.

Natt i lekparken. På en gunga. Och en spotlight. Och mörkret. Sedan kommer tankarna ikapp en med tystnaden och musiken i mina öron. Orkar inte sova, men är så trött. Så himla trött.

Allt är perfekt, tills oljudet lägger sig och det hela smyger sig på, och pratar om helt andra saker.

Då saknar jag dig, ibland.

Family Comes First

Du har alltid varit den smarta. Den logiska och konstruktivt tänkande. Jag vill att du fortsätter med det nu också, och tar hand om dig. för faktum är att ALLT löser sig, och det vet du. Jag älskar dig. Vi gör.

Mitt huvud är inte på rätt plats idag. Resultat: 1 timmes jobb.

Stenstranden

Wow, ett skämt hur kass kvalitén blev! Orkar inte styra upp. Men ville ha den där mest för att symbolisera hur jag hade så fruktansvärt denna varma kväll. Thassos, Grekland. Helt okej ställe! Mamsen och jag.

Tidens gång

Återigen har jag vänner som räddar mig. Jag förstår inte hur det går till, men när man når rock bottom är dom plötsligt där. Och finns. Där. Så idag, eller ja, den här morgonen klockan 05.15 efter en snurrig och sent startad, sent avslutad, runda på söders höjder, så känner jag äntligen lättnaden. Så gott det går, iallafall. Och att karman slår tillbaka åt det positiva, och att det löser sig. Att öppna ögonen och embrace'a det där lilla lilla fina. Som är det stora.

Drömmer 08.30

Drömmer att jag hoppar fallskärm och lyckoruset är totalt. Men axeln är blåmärkt. En antikmässa där jag har skillz. Och sedan en tunnel där jag blir knivhuggen i axeln och skuren i ansiktet. Gång på gång, för att jag inte har några cigaretter och för att killen jag är med inte bjöd från första början. Han vänder sig mot mig "jag tar henne istället" och jag tror att han skämtar när han trycker en kniv mot min axel. Men det går hål, går igenom hud. Skriker. Hela gänget säger snart att han borde sluta, och avlägsnar sig. Men två står kvar, och skrattar högt så att det ekar i tunneln. Jag bönar och ber om ursäkt. Och det är blod överallt, och gurglande i min mun. Och i hans mun blandat med hånskrattet. Till sist går dom, med glädjetjut, och jag med smärtan. Slungas äntligen ur drömvärlden.

Blev tvungen att skriva ned det. För det var en sådandär dröm. Ni vet, för realistisk, och man vaknar och gråter i efterhand. Med smärta i kroppen och övertygelsen om att jag vet hur det känns nu. Vågar inte somna om.

Jo, godmorgon! Och godnatt igen.

Åk iväg

Just nu är jag bara så sugen på att dra. Jag vet inte vad det är, men senaste dagarna har inte varit bra. Jag har som ingenting här att hämta längre, och jag vill härifrån. Vill inte svara på samtal, vill inte höras av. Är alternativ B alldeles för ofta, och det känns inte 100. Iallafall ikväll. För ikväll kan alla dra. Alla utom K, för hon finns alltid där, oavsett. Men utöver det är jag så fucking jävla spyless på allt som har med denna stad att göra. Och det jag har att göra med. Det jag gör. Mig själv. Etc. Allt. Och alla andra. Vill göra någonting helt annat. One way ticket. Har inte ens ett eget ställe att åka till, och det, framför allt, är värst.

I en gränd, med regnet.

- Behöver du hjälp med någonting?

- Ja, allt.

Men det sa jag inte. Sparkas & slåss. Tack!

Distansen

Har tänkt på dig på senaste, litet mer än vanligt. Alla små egenheter, som var det bästa jag visste. Och jag hoppas att du har det bra, bättre än någon annan. För att du förtjänar det, och för att du är älskvärd. Så är det bara. Ingen är som du, någonsin och aldrig. Och det tänker jag på. Över en minikopp espresso med tankarna på att en period av mitt, vårat, liv faktiskt är över. Inte längre nuet, klippklipp, lucka, nutid. Faktiskt över. Att det endast och bara är ett kärt minne av en fantastisk tid som jag inte annat kan göra av med än att låsa in i ett litet hörn av mitt hjärta. Ett stort hörn. Förstås.

Det är klart att jag fortfarande saknar dig, men på ett annat sätt. Och jag tror att jag saknar alldeles extra mycket, för att du plötsligt försvinner, och jag vet inte varför. Har inte rätt att veta varför. Det är fortfarande ovant, men jag förstår dig. Fade, fade, fade. Ett steg i taget, går du iväg. Och det är skönt, och det gör ont. Så jag tänker.

I sådana lägen:

Har sådan himlahimla tur att jag har världens bästa människor i mitt liv! Imorgon ska jag på dejt med barndomsbästis, det blir fantastiskt och bra på alla sätt. Sedan fet gatufest i kvarteret! Hipphurra! Mer kärlek åt folket! Livet är fint, fastän jag tänker. Tänka bör man - annars dör man? Fan vad smart. Hej!

Låtar jag ALDRIG tröttnar på 2.0:

Sunshine is a friend of mine

Ganska skönt ställe, som jag inte hade bangat på att teleporteras litet till då och då, Thassos, Grekland, stranden:

Jag har haft en helt galen helg. Och har återigen insett att - life is good, life is nice - jag är omgiven av fantastiska människor som för det mesta är helt sjuka i huvudet, jag är lyckligt lottad. Samlar man allt jag skrattat i helgen i en liten ask skulle den svämma över. Typ.
En stor ask. En gigantisk kista. Ja, ni fattar.

Nu måste jag ta igen all brist på sömn! I en svinstor säng, värsta lyxen.