Att hamna i helvetet och ta sig tillbaka

Ja herre min je. Imorse var verkligen helvetesmorgonen. Trodde någon drev med mig. Här är en skön lista på't:

• Vaknar hos mamma, vilket var ganska soft (förutom att jag sovit alldeles för lite: insomnia!)
• Alla mina kläder är inrökta från eldningen på landet, så jag förlorar typ 15 min på att leta upp ett enda plagg som inte luktar skogsbrand.
• Befinner mig i den s.k "kvinnoperioden", men mamma äger inte en endaste tampong. Kul!
• Kutar till Slussen men missar min tub till jobbet, fastän jag gick upp i fett god tid.
• Tar mig till Skärholmen, köper tamponger, och tänker "Äh, tar bussen, det går nog fortare än att gå ändå" (ursprungsplanen). Vill ju inte heller förblöda.
• Hoppar på "min buss", men märker efter några stationer att det är något fel. Hamnar i Vårby Gård. Gött!
• Tittar på bussarna tillbaka, 30min kvar, bestämmer mig för att gå tillbaka ("smart"). Tänker när jag går att det bara saknas att jag trampar i hundskit.
• Har gått förbi 5 busshållsplatser men ser inte skymten av Ikea, så går tillbaka för att invänta bussen. Ser något flyga - är det ett löv tro?
• ...Nej. Tittar ned av en slump på klänningen och ser världens största fågelbajs-klump som smetat ut sig över klänningen (den enda rökfria). Inte hundskit, men bra nära.
(här ställer jag mig bara och skrattar åt hela situationen, samtidigt som jag fäller 10 tårar inombords)
• Jag har varken batterier eller kash på mobilen så jag kan ringa och säga att jag är feting-sen.
• Tillsist kommer bussen, och chauffören säger att det inte finns någon hållplats att gå av på nära Ikea, utan att jag måste åka till Skärholmen (ruta 1) och sedan dit.
• Sätter mig på bussen, ser en station jag kunde hoppat av på och gått ifrån (skitchaufför)
• En unge kräks i papperskorgen bakom mig på bussen då jag äntligen går av utanför jobbet - lovar att jag får soft kräksjuka.

Hade sjuk tur att en av cheferna på jobbet ringde mig och ba "Hej, vad håller du på med?", jag svarar "Alltså, jag vet inte..", och hon bara skrattade bort det och sa att dom var glada bara jag dök upp. Skönt. Inga arga miner där inte.

..Så vare! Jag bara dog inombords fem gånger om. Men väl på jobbet, över en timme sen, lyckades jag till sist få rätsida på dagen och den har ändå varit riktigt göttig.
T.ex då plötsligt Annas krulltotts-hår dyker upp i en kassa, med tillhörande familj, och jag blir så glad när man träffar folk man vill träffa på Ikea. Happy surprise indiddly!
Och eftersom peppen inför AfterWork-utgången på onsdag växer, för det blir alltfler som ska haka. Skoj!
Och sedan när jag kommer hem, så får jag se denna på hallbyrån:

Älskar Davids jobb då han jobbar event, hähähä.. Goodiebags for president. Godiebags FTW!
Notera godismonstret Davids noteringar på lappen med hans överstrukna namn och istället; "Erika (minus en chokladgrejj)". I denna var det typ schampoo, balsam, tvål, ekologiskt godis, gott citrus/äpple/roiboos-té, tidningar, m.m. Och 20%rabatt på Macoteket, vilket äger om det gäller nya Ipod Nano som jag tänker införskaffa. Lyssnar ju alltid på radio, så det vore skitbra att ha det på ipoden istället för att använda mobilen å slösa batterier. En lila kanske? Hm...

I bakgrunden kan ni förresten se en ball bild på min mami och papi in the 70's! Jag snodde den så fort jag flyttade hemifrån, för har alltid diggat den svinmycket.
Nu ska jag testa nya téet, och göra en macka. Sedan hoppisäng! Och glömt föralldel inte att ställa om klockan inatt, ajt! Tjaba!

Oh baby baby i'ts a wild world!

Hej kära vänner!
Jag har varit sjukt inaktiv här, sorri sorri. Tänkte bara meddela att DEN HÄR filmen vill jag se!
www.sf.se/Till-vildingarnas-land

Hoppashoppas att den är lika göttig som den ser ut. Ska försöka komma ihåg att köpa boken också, jag älskar barnböcker! Illustrationerna då, främst. Det känns liksom magiskt, när dom är så bra.
Som i denna barnbok som filmen är gjord från, där Maurice Sendak illustrerar. Så fina.

Har faktiskt funderat i flera år på det här med att bli barnboksillustratör. Ända sedan jag var typ 15år,
så har det lockat mig. Men får nog tänka på det ett tag till.. Känns som att det är få som kan leva på det.

..Men kan ju börja med att gå min bildkurs på komvux nu! Ska bli skitkul, faktiskt.
Har ju fått fast jobb (grattis till mig, jag äger!) så det hanns inte med fler än en kurs nu.
Nej, nu måste jag springa till tvättstugan! Puss puss kram kram, hörs snart igen! (Lovar)

PS. Peppar som fan på Ikeautgången som blir nästa onsdag, har fått med mig fleraflera redan,
diggar verkligen att hänga med folk från jobbet just utanför jobbet, det är gött. Hejaheja!

Natt

Det är väldigt mycket natt nu.
Och jag tänker att livet är förgängligt.
Undrar hur lång tid det tar,
innan jag inte tänker på det här hela tiden.
Det finns liksom alltid i bakhuvudet.
Och det finns saker som jag inte ens kan tänka på,
för jag vet att om jag gör det så brister allt direkt.
T.ex kommer jag inte att klara av Sofia Jannok på,
ja, en långlång tid.
Hon sjöng där på sjukhuset, på den lilla tv'n där,
och från sjukhussängen sa han att det var vackert,
och jag höll med.
Jag kände att hennes sång passade så väl in där,
på hela den där situationen.
Det var bara så stillsamt och vackert den minuten,
tonerna och språket, kändes som änglasång,
och solen sken utanför, men inte riktigt in,
höstens nyfödda strävande utsträckta händer.
Vi var bara tysta, lyssnade,
jag tror jag tänkte på Nangijala.

Sedan kom hans fru in och sa "vad fult!", haha,
och vi skrattade och sa att det faktiskt var fint.
Sedan kramades vi hejdå, och sedan aldrig mer.
Det är märkligt, och det skrämmer mig.
Att livet är så förgängligt, och ogreppbart.

Han gillade min Pavlovatårta, det tänker jag på.

Jag tror inte på ögonfransar

Jag minns vad jag önskade då du tappade en ögonfrans när vi var på sjukhuset.
Tror aldrig jag önskat så hårt förr, då jag plockade bort den från ditt trötta ansikte.
Ledsna ögon.
Tänkte när jag blåste iväg fransen från mitt finger, att det är klart att det hjälper,
om man verkligenverkligen vill någonting.
Klart att tankens kraft är starkare än kroppens. Så om jag tänker hårt, blir det inte.
Så som vi inte ville att det skulle bli.
Det hjälpte inte så mycket, tyvärr. Så jag tror inte så mycket längre.

Blocket är min största tjerlek

Var nyss ute på Shuuurgaaard i Nacka för att plocka upp ett bord jag köpte av en tjej.
Och när jag köper bordet så slänger hon även med två stolar också. Som jag behövde!
Vi har liksom ingen datastol varken David eller jag här hemma. Så jäääla bra.
350 pix betalade jag för kalaset. Måste säga att det var ett kap. Jag äger på att göra kap.
Så nu har jag gjort i ordning min lilla datahörna i köket, så fint å bra. Här trivs jag.
Framför allt skönt att slippa sitta på en kudde på golvet med datorn uppe på en pall,
har seriöst börjat få knäproblem, haha.
Kapet:
(som även går att fälla ut till ett mindre matbord om man skulle behöva)
Hade jag köpt allt det direkt från Ikea hade jag betalat 900kr. Felåt Ikea.. Jag har varit otrogen.
Men jag älskar Blocket.

Till helgen kommer också vår otympliga soffa att säljas (sa jag att jag älskar Blocket?), till någon skön dude som ska ge den till sin brorsa i inflyttningspresent. Plus en tv, dator, "och annat" - varför gör inte mina syskon sånt??? (peak,peak!)
Men,
det ska bli skönt. Fast fick lite separationsångest idag. Den är så stor och mjuk.
Men får fokusera på att vi får en helt fin och ny,
billigtbilligt, då jag får personalrabatt å allt. Jöh.
Undrar förresten vad jag får i lön?
Känns fortfarande som att vinna på lotto varje månad, haha.

Nu ploppar det i kastrullen, belönar mitt helrekorderliga storstäd idag med en fet skål popkorn. Önskar att jag hade saft! Älskar saft.
Ja, så nu ska jag krama stor-soffan en stund, vår sista natt tillsammans. Se reprisen av Idol.
Tjaba!

Måndag 21 September

Det är svårt.
Hösten är här i full skrud snart. Som jag längtade till.
Men jag tror att det blir svårt. Hur gör man? Det är..
Ja.

Att se suddigt

Vet inte riktigt hur jag ska klara av det här. Hur gör man?
Finns det ett sätt att göra det på? Jag är så matt i kroppen,
ögonen svider.

Och hur ska du klara det här? Varför drabbar det dig?
Jag klarar inte av att se dig ledsen. Det skär i hjärtat,
och jag tror på fullaste allvar, att nu går jag sönder. Snart.
Jag saknar honom, för han var fin. Och rolig. Och varm.
Så jag tänker, att om jag är så ledsen och tom och uppgiven,
hur känner du då?
Du säger att hans röst upprepar ett "men sluta gråt nu",
och jag kan inte låta bli att skratta. Så himla typiskt,
så skulle han sagt. Sådär menande och kanske med en suck.
Jag hann aldrig känna honom nog, och det gör ont.
Och jag tänker så mycket, på hur allt kommer att bli. Hur blir det?

Vi möts på tunnelbanan, mamma har plockat blommor till dig,
när vi var på Rosendahls Trädgård idag för att plåstra våra sår.
Dom ligger i pappkassen i min hand och stirrar mig i ansiktet,
påpekar vad som hänt.
Jag kan knappt titta på dig, du ser så liten ut, när blev du liten?
Ser dig i ögonen och anstränger mig för att vara stark. För dig.
Jag träffade två klasskamrater på vägen hem, och kunde inte prata,
dom frågade vem blommorna var till, fulla och glada,
och jag sa bara kort "jag måste gå", och vände dom ryggen.

Vi köper nötter och ost och fin juice, för vi får det nu. Vi vet det,
och plockar dyrt naturgodis utan att en diskutera saken först.
Du har fått lite pengar så att vi kan handla, så du klarar dig,
så du ska slippa jobba några dagar. Och få vara.
Vi slår på Idol på tv och lyckas hålla humöret uppe i två minuter,
innan det brister och du lutar huvudet mot mig och snyftar tyst.
Sedan gråter vi. Tillsammans.
Du fick säga hejdå och han med händerna på magen och tända ljus,
och vi kommer överens om att det var bra att han slapp vara sjuk,
sådär väldigt länge, i många år, med plågor. "Kommer överens",
kanske mer hoppas att det är det som är meningen med det här.
Det orättvisa. Som vi inte förstår.

Jag önskar att dom ringer imorgon och säger att han bara är i koma,
och att när veckan är över, ja då vaknar han. Och allt är som vanligt.
Du får ha din pappa kvar.

I feel unsteady

Alltså. Livet är inte riktigt på topp just nu. Var på landet i helgen med mami och Stella,
en välbehövlig break från verkligheten, kändes det som. Vi sågade och plockade äpplen och somnade tidigt och gick upp arla morgon och plockade björnbär och promenerade. Och, ja.
Jag tänkte att: Nu. Nu, kommer allting snart att ordna sig och jag behöver inte oroa mig för mamma.
Sedan kommer man tillbaka till staden och där slår verkligheten tillbaka med dubbel kraft.
Han kommer hem till mig och skakar, med huvudet i mitt knä, och jag skakar, och vi skakar tillsammans. Och sedan försöker vi att skratta för att tränga undan det man inte får tänka.
Jag tycker inte om att se Min må så, som han mår nu. Apatisk och ledsen. Allt är lite som en dimma, eller någonting surrealistiskt geggigt vi långsamt rör oss i nu. Och som förhoppningsvis snart är över.
Eller så är det inte det, och då vet jag inte vad som händer. Jag vågar inte ens tänka tanken,
och tänker inte tänka tanken ens, för det är inte så det kommer att bli. Jag bad till Gud igår,
tyst, tyst, för mig själv, nästan så jag själv knappt hörde. För jag vet inte om han hör ändå. Ingen idé. Ingen som lyssnar, kanske. Men jag hoppas.
Låt bara den här veckan vara över så att jag kan börja leva igen. Låt veckan vara över och bakom söndag växer ljuset fram. Så tänker jag. Innerligt.
Låt den här veckan vara över och låt där ljuset växa fram.

En liten droppe text

Oh, Oh, Oh Well.
Tvätta. Och sedan shoppa med söstramí, eller, jag shoppar åt henne, brukar det bli. Det är skoj!
Stellas personal shopper, göttmos.
Sedan fika med Emelie. Och sedan hem hem hem och måste fixa massor av saker här hemma.
I helgen åker jag ut till landet med Mami och Stella, det ska bli skönt. En tripp till Gustavsberg,
tänkte vi klämma in också. Äta gott och titta på porslin och andra inredningsbögerier. Mycket bra!
Igår fick jag veta att mormor gått bort, sånt är det, livet. Vila fridsamt. Håller resten för mig själv.

Då tröttheten slår till

Idag vaknade jag i god tid, efter att ha lagt mig i god tid (23.00 - wow!).
Men trots detta så har jag varit extremt trött idag, inte riktigt okej.
Har alltså bara orkat äta lite och sedan bara kunnat sitta still, typ. Ovärt!
Lite segt enda lediga dagen, när jag tänkte passa på att styra massa grejer,
som jag inte hunnit med senaste dagarna. Äsch! Får ta't nästa vecka, då..

Nu ska jag laga någon mat, är inte hungrig, men man måste väl äta ändå?
Kanske går det nåt lattjo på Televisionen, om man har tur.
Lite tråkigt att David börjat jobba natt på Rival nu, för vi går om varandra på helgerna då.
Men, men.. Skönt att han jobbar så jag slipper betala för två här hemma. Å skoj för honom!
Imorgon blire workworkwork! Men jag är ändå pepp, för listig som jag är passade jag på,
att byta till helgerna då Emelie och Laura jobbar, när mitt schema ändå blev ändrat. Asbra!
Det betyder mer skvallertid på jobbet, och mer qualitytime på helgerna tillsammans, höhö.

Godnatt?