Jävligt värt var det! Har saknat min mami, och saknat familj och trygghet och diskussioner och ett ombonat hem, typ. Sedan skulle mamma sova och jag gå hem.
Fick värsta ångestattacken, då jag gick hemåt i natten. Kunde alltså inte andas, helt tungt i halsen var det, lite som en astmaattack, fast liksom.. tyngre, i halsen.
Och då var det som att någon hörde mig, för min sista tunnelbana hade gått, och jag var fast på söder, inte så sugen på att hitta en nattbuss att vänta på i tusen år.
Så jag lyckades efter ett desperat sms få tag på mamma, och gick hem hit igen. Och det som är så bra med mamma är att man behöver knappt fråga om man får sova här,
utan hon vet. Inget "jovisst, kan du väl..", utan hon säger konstaterande istället;
- Klart du ska sova här. Vadfasen ska du gå hem nu mitt i natten för? Näe, klart du ska sova här!
Och så tar hon med sömndruckna-avalltresande ögon fram kudde och täcke och lakan så att jag kan bädda ned mig i soffan. Och då känns allt bra igen.
Ska nu krypa ännu längre ned i det prassliga täcket och läsa boken vi alla rosade vid familjemiddagen idag, åh, Sven Nordqvist.

Sven Nordqvist hade tydligen drömt om att göra denna bok aslänge, men Pettson o dylikt hade "kommit i vägen". Den är helt fin, iallafall. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar