Att gilla läget

En vecka som känns som en månad, och den har varit helt jävla sinnessjuk, och underbar, och jobbig. Men framför allt har det funnits folk runt mig som varit så fruktansvärt underbara på både uppenbara och subtila sätt&vis. Och jag har verkligen varit så glad mitt i allt, för att jag plötsligt inser hur fantastiska människor jag är omkring i vardagen. Och att vi tar hand om varandra, och att man bryr sig och frågar och undrar, fastän man sällan ses. Det är fint, helt enkelt. Jag är lyckligt lottad. En kaosvecka, en fin vecka. Eller vänta, har det gått två veckor? Jag har ingen uppfattning om tiden längre. Men det gör mig ingenting. Och idag är det bara brus i mitt huvud. Men överlag är mina ögon klara, och solen skiner ju faktiskt.

Utöver det saknar jag en vän. Eller, saknar vet jag inte, men en besvikelse vid total avsaknad av, ja, till exempel en kram, ett sms, ett meddelande på Facebook eller vadfansomhelst. Hur mår du? Det är 2011, ett samhälle som har minst 1000 kommunikationsmedel, du väljer. Helt enkelt det här med att visa vad man egentligen går för. När det väl kommer till kritan: Inte mycket, tydligen. Men igår fick jag träffa alla de som flytt stan. Över 10 personer som jag känt sedan barnsben, och alla har spritt sig över världen. Och de fanns kvar. Så jag känner lite att - en vän, tio vänner. Och lite att man plötsligt fått en insikt likt en smocka i fejjan vilka som faktiskt finns där, på riktigt, medan andra inte. Och det var inte du. Trist.

Men bortsett från det,

helt seriöst, rakt av KÄRLEK och TACK. Det pirrar i magen av att tänka på er alla.