Poletten

Jag minns att min vän sa att du måste överväga risken att han kanske inte vill vara din vän mer, trots att du vill. Och att jag tänkte på detta, extra mycket, om det är värt det. Och kom fram till, att det är det - för det kan inte vara som det är, bara för att man så himla gärna vill. Att det ska vara. Jag minns att jag övervägde och att jag kom fram till svar. Att det var värt det, för den stora bildens skull. Och tyvärr är det precis den omtalade risken som träder in nu. Du vill inte. Jag får inte längre veta vad du gör, men framför allt vill du inte veta vad jag gör. Jag har inte längre tillgång till dig, för du sa ifrån. Och det gör ont.

Orättvisan i att jag ser den stora bilden, men du, du har fortfarande bara ett litet kikhål till din hjälp. Medan jag tycker mig se ett tydligt mönster och en klar plan, har du precis börjat inse hur det hela ligger till. Så det är klart att du inte förstår, så som jag tycker mig förstå. Jag hade försprång. Och det gör fruktansvärt ont.

Och du har väntat på att jag ska säga att det hela var ett skämt. Varje dag, tydligen. Men det är som det är, och som det är, så är det. Jag har inga svar, och inga lösningar. Och det, det gör nog mer ont än allt annat.