Ja, det är en märklig tid just nu.
Delvis är jag otroligt nöjd med mitt jobb, och stört peppad de dagar jag är ledig.
Man känner liksom i kroppen nu att ljuset är på väg,
men man tillåts fortfarande slappa hemma för att det är "mörkt och mysigt" ute.
Men så är det också en förändringens tid, känns det som.
Vi flyttar snart igen, jag funderar på att börja plugga så smått, och att resa iväg.
Behöver mer intellektuell stimulans, och väcka till mig själv litet mer kreativitet.
Men framför allt känns det som att det är lite utav en ensamhetens tid just nu.
Jag överdriver inte när jag säger att alla mina vänner har flyttat iväg från Sthlm.
(Senast nu Liselott, som ska plugga i Östersund i tre år. Vilket förvisso är grymt!
Så missförstå mig rätt.)
Och jag känner mig ovan situationen att inte ha någon att umgås med, ungefär.
Att då man känner sig peppad på öl, promenad, eller bara hänga och snacka skit,
så finns det ingen jag kan ringa. Knäppt! Och, som sagt, mycket ovant. Lite, tomt.
Men jag antar att det är nyttigt, också.
Då är det tur att jag har David, för han är så fin och vi har så roligt ihop.
Och familjen, förstås. Men den är ju också utsmetad åt alla håll och kanter, typ.
Idag lyckades vi dock samla, nästan, hela truppen, för middag, vin och singstar,
och hetsiga diskussioner, ála typiskt Magnusonskt manér. Det var fint. Godnatt!
var skåpet skall stå
2 år sedan
