Skilda världar

Att du är där, och jag är här, där jag är. Ger mig dåligt samvete. Det känns plågsamt och orättvist, men framför allt finns det ingenting jag kan göra åt saken utan det är den totala hjälplöshetens framfart. Tid, sägs det.

Jag vet inte vad jag ska göra, säger jag.

Facepalm!

Kväve

Får psykbryt. Det är så kvavt, och jag kan inte andas. Jag vill ut i suset och umgås med folk jag tycker om, men idag går det inte, och det gör mig sjukt bitter. Måste säga att jag har väldigt nära till bitterhet dessa dagar. Eller alltså, oftast är det "den lättsamma bitterheten", det är okej att bara vara lite hatisk, för att man kan. Men idag och ikväll och just nu får jag psykbryt, och det molar i magen. Det kanske inte är bitterhet, men jag kvävs, och måste ut härifrån. Och DÄR blev det mörkt. Trist. Jag älskar ju solen. Sommarnätter.

Jag har dessutom börjat svära något fördjävligt. Och då pratar vi grova svordomar. Vad hände? Livet. Så kan det gå!

Fan vad snurrigt det blev. Tror jag tar mig ut och promenerar istället, har hört att det är en bra grej. Tjipp!

Poletten

Jag minns att min vän sa att du måste överväga risken att han kanske inte vill vara din vän mer, trots att du vill. Och att jag tänkte på detta, extra mycket, om det är värt det. Och kom fram till, att det är det - för det kan inte vara som det är, bara för att man så himla gärna vill. Att det ska vara. Jag minns att jag övervägde och att jag kom fram till svar. Att det var värt det, för den stora bildens skull. Och tyvärr är det precis den omtalade risken som träder in nu. Du vill inte. Jag får inte längre veta vad du gör, men framför allt vill du inte veta vad jag gör. Jag har inte längre tillgång till dig, för du sa ifrån. Och det gör ont.

Orättvisan i att jag ser den stora bilden, men du, du har fortfarande bara ett litet kikhål till din hjälp. Medan jag tycker mig se ett tydligt mönster och en klar plan, har du precis börjat inse hur det hela ligger till. Så det är klart att du inte förstår, så som jag tycker mig förstå. Jag hade försprång. Och det gör fruktansvärt ont.

Och du har väntat på att jag ska säga att det hela var ett skämt. Varje dag, tydligen. Men det är som det är, och som det är, så är det. Jag har inga svar, och inga lösningar. Och det, det gör nog mer ont än allt annat.

Plocka han!

Gaaanska fett att Ken Ring kör med M.O.P, på svenska och allt. Jag diggar't:

Livet snurrar på, som det sig bör såhär i sommartider. Det är asvarmt var dag och jag är omgiven av ett stört somrigt och göttigt Stockholm - med allt vad det innebär. Så är väl ungefär konstant taggad, haha. Imorgon blir det picknick på någon skön gräsmatta! Med folk jag gillar. Förhoppningsvis får jag även tillfälle att inviga beach2011 också denna vecka. Pepp!

Atmosphere - You

Låtar som gör mig taggad 2.0:

Att gilla läget

En vecka som känns som en månad, och den har varit helt jävla sinnessjuk, och underbar, och jobbig. Men framför allt har det funnits folk runt mig som varit så fruktansvärt underbara på både uppenbara och subtila sätt&vis. Och jag har verkligen varit så glad mitt i allt, för att jag plötsligt inser hur fantastiska människor jag är omkring i vardagen. Och att vi tar hand om varandra, och att man bryr sig och frågar och undrar, fastän man sällan ses. Det är fint, helt enkelt. Jag är lyckligt lottad. En kaosvecka, en fin vecka. Eller vänta, har det gått två veckor? Jag har ingen uppfattning om tiden längre. Men det gör mig ingenting. Och idag är det bara brus i mitt huvud. Men överlag är mina ögon klara, och solen skiner ju faktiskt.

Utöver det saknar jag en vän. Eller, saknar vet jag inte, men en besvikelse vid total avsaknad av, ja, till exempel en kram, ett sms, ett meddelande på Facebook eller vadfansomhelst. Hur mår du? Det är 2011, ett samhälle som har minst 1000 kommunikationsmedel, du väljer. Helt enkelt det här med att visa vad man egentligen går för. När det väl kommer till kritan: Inte mycket, tydligen. Men igår fick jag träffa alla de som flytt stan. Över 10 personer som jag känt sedan barnsben, och alla har spritt sig över världen. Och de fanns kvar. Så jag känner lite att - en vän, tio vänner. Och lite att man plötsligt fått en insikt likt en smocka i fejjan vilka som faktiskt finns där, på riktigt, medan andra inte. Och det var inte du. Trist.

Men bortsett från det,

helt seriöst, rakt av KÄRLEK och TACK. Det pirrar i magen av att tänka på er alla.