Natt

Det är väldigt mycket natt nu.
Och jag tänker att livet är förgängligt.
Undrar hur lång tid det tar,
innan jag inte tänker på det här hela tiden.
Det finns liksom alltid i bakhuvudet.
Och det finns saker som jag inte ens kan tänka på,
för jag vet att om jag gör det så brister allt direkt.
T.ex kommer jag inte att klara av Sofia Jannok på,
ja, en långlång tid.
Hon sjöng där på sjukhuset, på den lilla tv'n där,
och från sjukhussängen sa han att det var vackert,
och jag höll med.
Jag kände att hennes sång passade så väl in där,
på hela den där situationen.
Det var bara så stillsamt och vackert den minuten,
tonerna och språket, kändes som änglasång,
och solen sken utanför, men inte riktigt in,
höstens nyfödda strävande utsträckta händer.
Vi var bara tysta, lyssnade,
jag tror jag tänkte på Nangijala.

Sedan kom hans fru in och sa "vad fult!", haha,
och vi skrattade och sa att det faktiskt var fint.
Sedan kramades vi hejdå, och sedan aldrig mer.
Det är märkligt, och det skrämmer mig.
Att livet är så förgängligt, och ogreppbart.

Han gillade min Pavlovatårta, det tänker jag på.