I feel unsteady

Alltså. Livet är inte riktigt på topp just nu. Var på landet i helgen med mami och Stella,
en välbehövlig break från verkligheten, kändes det som. Vi sågade och plockade äpplen och somnade tidigt och gick upp arla morgon och plockade björnbär och promenerade. Och, ja.
Jag tänkte att: Nu. Nu, kommer allting snart att ordna sig och jag behöver inte oroa mig för mamma.
Sedan kommer man tillbaka till staden och där slår verkligheten tillbaka med dubbel kraft.
Han kommer hem till mig och skakar, med huvudet i mitt knä, och jag skakar, och vi skakar tillsammans. Och sedan försöker vi att skratta för att tränga undan det man inte får tänka.
Jag tycker inte om att se Min må så, som han mår nu. Apatisk och ledsen. Allt är lite som en dimma, eller någonting surrealistiskt geggigt vi långsamt rör oss i nu. Och som förhoppningsvis snart är över.
Eller så är det inte det, och då vet jag inte vad som händer. Jag vågar inte ens tänka tanken,
och tänker inte tänka tanken ens, för det är inte så det kommer att bli. Jag bad till Gud igår,
tyst, tyst, för mig själv, nästan så jag själv knappt hörde. För jag vet inte om han hör ändå. Ingen idé. Ingen som lyssnar, kanske. Men jag hoppas.
Låt bara den här veckan vara över så att jag kan börja leva igen. Låt veckan vara över och bakom söndag växer ljuset fram. Så tänker jag. Innerligt.
Låt den här veckan vara över och låt där ljuset växa fram.