Distansen

Har tänkt på dig på senaste, litet mer än vanligt. Alla små egenheter, som var det bästa jag visste. Och jag hoppas att du har det bra, bättre än någon annan. För att du förtjänar det, och för att du är älskvärd. Så är det bara. Ingen är som du, någonsin och aldrig. Och det tänker jag på. Över en minikopp espresso med tankarna på att en period av mitt, vårat, liv faktiskt är över. Inte längre nuet, klippklipp, lucka, nutid. Faktiskt över. Att det endast och bara är ett kärt minne av en fantastisk tid som jag inte annat kan göra av med än att låsa in i ett litet hörn av mitt hjärta. Ett stort hörn. Förstås.

Det är klart att jag fortfarande saknar dig, men på ett annat sätt. Och jag tror att jag saknar alldeles extra mycket, för att du plötsligt försvinner, och jag vet inte varför. Har inte rätt att veta varför. Det är fortfarande ovant, men jag förstår dig. Fade, fade, fade. Ett steg i taget, går du iväg. Och det är skönt, och det gör ont. Så jag tänker.

I sådana lägen:

Har sådan himlahimla tur att jag har världens bästa människor i mitt liv! Imorgon ska jag på dejt med barndomsbästis, det blir fantastiskt och bra på alla sätt. Sedan fet gatufest i kvarteret! Hipphurra! Mer kärlek åt folket! Livet är fint, fastän jag tänker. Tänka bör man - annars dör man? Fan vad smart. Hej!