But I miss my lion

Alltså, jag tror det svåra med att David är bortrest är att vi inte har någon kontakt.
Inte per telefon, inte per sms, mail, fejjan, whatever. För det går inte, rent tekniskt.
Jag vet inte ens var i världen han är nu - i Sydkorea? Japan? I dunno! Och det är så svårt.
Att gå från att bo&leva ihop, till att plötsligt inte ens få ett ord i text av varandra,
inte veta vad han gör, eller hur han har det, eller vart han ens befinner sig.
Så ibland blir jag ledsen. Det kommer då och då, vissa dagar, bara faller över mig.
Var är du?
Då gråter jag i 2 minuter, och då&då länge&väl, och sedan känns det bättre. Ibland.
Nåväl, nåväl..

Idag började två kunder bråka och knuffas så deras barn började gråta av rädsla,
men inte brydde dom sig om det, nejnej, för det är de vuxna som räknas på riktigt.
Och då fungerade inte bråklarmet heller, det kändes, tryggt. Inte.
Imorgon har jag sistasista slutprovet. Sedan är det över. Jag tror det kommer gå skit,
haha. 4real.
Puss!