Vardagens iakttagelser

Alltså,

alla mina grannar är jävligt suspekta. Det finns liksom, alla sorter, av galningar.

Dels har vi hon under som är helt apatisk, kedjeröker, springer alltid förbi. Ni kan typen. En gång kom hon upp när jag och Karin spelade musik och softade - stirrade förvirrat runt sig, skakade, "kan ni. sänka?", stirrade ännu mer runt sig, allt utom på mig. Helt nervös. Borde psykat henne lite och stirrat tillbaka, bara för att djävlas.

Men okej, hon är ändå godkänd, för hon är bara instabil. Men hon ovanför, däremot. Möblerar alltid om på nätterna, och pratar/skriker för sig själv. Har aldrig sett henne på riktigt. Ibland är det en man där som hon har högljudda diskussioner med. Men nu på senaste verkar det som att hon har någon form av nattliga besökare. Som inatt. Folk som klampar och bär på saker upp till hennes lägenhet, lite prat, och sedan klampar dom tillbaka med saker nedåt, och kör iväg. Och så möblerar hon lite, rullar saker, konstiga ljud. Och jag får sån jääävla lust att kika i titthålet. Men det kan man ju bara inte, det får jag liksom vänta med tills jag blir typ.. 90 år gammal. Dessutom vågar jag inte, dom kanske mördar mig. Men jag blir så nyfiken! Ibland på morgnarna låter det som att hon åker rullskridskor däruppe, och jag skulle fanimig inte bli förvånad en smula om det var så.

Och så har vi förstås dom mittemot, som har ständig biltrafik till sin port. Olika bilar varje gång. Jag menar, det är ju som upplagt för smuggel av diverse göttiga olagligheter. Kan inte tänka mig nåt annat.

Men det bästa, min favorit, är knäppisen i tvättstugan. Hon som måste. polera. ALLT. innan hon kan tvätta. Alltså, jag menar, helt neurotiskt med puts och trasa i alla hörn och vrår, även inuti själva tvättmaskinen (borde påpeka att det som vanligen rör sig däri är vatten med rengörande medel). Och sedan tittar hon sig nervöst omkring innan hon snabbt proppar in sin tvätt, putsar luckan, och stänger. Hela tiden ett vakande öga för att man inte ska se hennes smutsiga tvätt, det vore ju skam-döden. Antagligen det enda lortiga hon har i sin närhet, och det är säkert rent det med.

Det roligaste var på nyår när Karin, helt glad i hågen, springer fram till det här nervvraket och tjuter "TJOHOOO gott nytt år, har du inte en cigg månntro?!". Reaktionen går inte ens att beskriva i ord.

Häromdagen kom mina favoritgrannar, det skruttiga paret mittemot, som jag bara älskar för dom är så sjukt söta och trevliga. Men så visar det sig att gubben som är typ 1000 år gammal är vig som en gymnast - han slår upp sitt ben tre trappsteg för att knyta upp sin sko. Den formen av spagat såg så onaturligt ut för en så gammal strutt. Så nu misstänker jag att dom går under någon slags täckmantel, på ett hemligt mission i en helt vanlig närförort i Stockholm.

Såhär är det.

Jag iakttar alltid folk. Jag kan inte låta bli. Ni vet, små små detaljer, som skiljer oss åt.