I staden växer inga blommor

Okej.
Så inatt när jag sover i stilla harmoni, vaknar jag av att jag hör mamma säga "är erika hemma?",
varpå David svarar "jag tror det? hon ligger väl och sover".
Jag förstår inte varför dom pratar om mig sådär mitt i natten och tror i sömnen att jag fyller år.
Mamma kommer in och sätter sig i sängen, och är sådär oroande blickstilla, stel och seriös.
"Erika? Det är någon här. Det är en kvinna som ligger i min säng."
Jag förstår fortfarande ingenting. Men ser att mamma är väldigt uppskrämd, och vaknar till liv.
"Va? Vad pratar du om? Är det någon här?"
"Ja, någon kom in och la sig i min säng. Jag trodde det var du först. Hon pratar inte svenska."
Det är någonting med när mamma är rädd. Hon är liksom min beskyddare. Är hon rädd,
ja, då är jag så rädd att jag mår illa. Så det gjorde jag. Och sedan gömde jag mig på toaletten.
Som ett barn.
"Hon måste sova väldigt djupt, för hon vaknar inte", sa David. Och då tänker jag att hon kanske är död.
Men vi hade en otrolig tur att David precis kom hem. "Jag tror att det är en person till här",
sa han, för han hade hört någon prata tyckte han.
Så han gick runt och öppnade dörrar, garderober, ropade och tände alla lampor.
Det enda jag tänkte då var typ "inbrottstjuvar? mördare? fullgubbar? psykopater?". Typ livrädd.

Men till sist övertygar David oss om att det faktiskt endast är tjejen i sängen som är där.
Sedan följer några minuter av kaos och panik och sansande sinsemellan.
Mamma och jag kommer på att grannen har haft fest, och att det måste vara någon av deras Schweiziska kompisar.
Så mamma går och ringer på grannen smått hysteriskt, medan jag och David försöker väcka kvinnan.
Hon vaknar inte. Och då blir jag istället jättearg och skriker "HALLÅ VAKNA, UPP MED DIG!",
varpå hon sätter sig spikrakt upp och stirrar sig chockat omkring. Vi får ut henne i hallen,
och alla tre står och stirrar surt på henne, och hon försöker mumla fram något på engelska.
"Eh..Sorry...Anders?". Alltså grannen. Så vi bara puttar ut henne i trappen, och hon går in i rätt lägenhet.

Tror ni att vi kunde sova efter det? Nyet! Jag fick lägga mig bredvid mamma, för hon vågade inte sova själv.
Stackaren.
Och min puls var fortfarande i hundraåtti, och jag mådde illa. Så vi pratade i säkert en timme innan sömn.
Mamma förklarade obehaget av att någon mörk skepnad med huva springer rakt in och lägger sig i hennes säng,
och hon förstår att det inte är jag, men ändå frågar "Erika vad gör du här?",
med hopp att det ska vara jag trots allt. Fast hon vet att det inte är så, för det ser hon.
Egentligen.
Ja, och så luktade hon sprit, rök och parfym som sju svåra år. Det gör inte jag, jag luktar sommaräng. Haha.
Till sist somnade vi. Men jag vaknade när tidningen kom, hjärtattack igen, tänkte att någon bröt sig in.

Så min dag på jobbet idag har varit lite efterbliven. Tappade t.ex min mobil tre våningar ned,
då jag snubblade i trappen, och precis lyckades pricka in glipan som leder rakt ned till bottenplan.
Den lever.
Det var ju bra, iallafall. Jag skrattade åt mig själv, för jag är så jävla klantig. Det var ju kul.

Förresten, kvinnan var grannens schweiziska fru, som tydligen går i sömnen (aspackad) rätt ofta.
Jag funderar på att kasta ned något elakt i deras brevlåda. Typ ett anonymt hotbrev eller en död kanin.
Godnatt!