Då saker händer

Jag drog nyss upp en okänd tjej från spåret i Skärmarbrink som försökte ta sitt liv.
Trodde att jag själv skulle bli påkörd av tåget som kom om 1 minut, eller behöva se henne dö.
Blev så chockad att jag lät andra ta hand om henne och hörde "ta ditt tåg hem, vi fixar det här",
tog ordern som en soldat, gick på tåget, och insåg vad som hänt och bröt ihop. Ingen ringde upp,
utom Emelie. Emelie - ängeln. På 3 sekunder. Det gjorde inte min pojkvän, t.ex.
Ingen kände den här tjejen, och hade jag inte sett henne hade hon suttit kvar där. När tåget kom.
Det var så läskigt. Hon bara gick från trappen rakt ned på spåret och kröp ihop där. "Jag vill inte",
var allt hon sa, helt manisk. Blekt hår och svarta kläder, gömde sig längst bort i skuggan. Gud.
Jag bad, skrek och hoppade ned och drog upp henne, då kom en annan tjej och tog i, så det gick.
Och sen kom tåget.

Att bara sitta där och tänka "okej, nu är det 3 minuter kvar, snart klättrar hon upp." "2 minuter, nu." "..1 minut." Så målmedveten på så fel sätt.

Jag mår illa.